4.
Jag läste i en artikel om en kvinna som jobbade på hemtjänsten, och hur svårt hon tyckte det var att introducera ny personal. Hennes anledning var att det var så svårt att få dem att vilja stanna kvar. Jag introducerade personal idag, och jag tycker också det är svårt - men min anledning är hennes raka motsats. Det är oerhört jobbigt att ta med nya människor till er för att "lära upp dem" när det är uppenbart för både mig och er att de inte har det minsta intresse av att faktiskt lära sig. För mig är ni oerhört viktiga, och jag vill inte lämna över er till vem som helst. Speciellt inte till någon som smaskar tuggummi som en fjortonåring och inte kan följa de enklaste instruktioner och som inte visar något som helst intresse för vilka ni är och vad som är viktigt för er. Jag berättar alltid allt - bra som dåligt, för jag tycker det är fel att bygga upp en fasad där allt är lyckligt och bra för att sedan låta nya människor gå till er ensamma och ramla över alla komplikationer helt oförberedd. Människor är komplicerade, det finns egentligen inga enkla sätt att lära sig, man måste lära känna er för att förstå. Det praktiska är däremot sådant som man lär sig allt eftersom, och det är förståeligt att det tar tid. Men att se dessa människor, en efter en, som har som enda intresse att få en inkomst att de inte ens bryr sig om att det är på er omsorgs bekostnad. Det gör mig satans arg.
Så jag var nog inte speciellt trevlig idag. Jag gjorde nog inte mitt bästa för att få henne att känna sig välkommen, och ska sanningen fram så himlade jag nog med ögonen mer än en gång. Men den dystra sanningen är denna; jag skulle aldrig i hela mitt liv lämna någon jag bryr mig om i händerna på de här människorna - och ni ingår i den kategorin. Jag gör verkligen mitt bästa, jag försöker, men jag orkar inte med fler oengagerade människor som tror att ta hand om er är ett jobb som de nedlåter sig att göra. De ska vara tacksamma att de får vara en del i er sista tid, och att de får möjligheten att göra den bättre.
Därför är jag arg. Och därför kommer jag att gå hem med tungt hjärta för att jag vet att min åsikt betyder föga när det är sjuka människor på jobbet och de kommer behöva ringa in någon med kort varsel. Då kommer de ringa till henne. Eller någon annan med samma inställning, och det får vi finna oss i. Punkt.
Tack äldreomsorgen för aldrig sinande hopplöshet.