3.
Jag jobbar på hemtjänsten och är sämst i hela världen på mitt jobb.
Att bli gammal i Sverige idag är ingen dans på rosor. Valfri hemtjänst innebär att du får ett häfte med namn på företag som ingenting hellre vill än att ta emot dina pengar. Den ena skriker högre än den andra om hur de vill se till dig som individ - skräddarsy omsorgen efter dina behov. De lovar dig kontinuitet, glädje, harmoni och ännu fler vackert klingande ord på löpande band, bara du väljer just det företaget. Du får prata med någon i telefon som är oerhört trevlig och får dig att känna dig trygg med att du har gjort rätt val, och du tror att du har trätt in i himmelriket för äldre. Jag är ledsen att vara den som säger det - men det är en lögn. Det finns inget himmelrike för äldre i omsorgen.
Verkligheten är lite annorlunda från broschyren. I den kategori som praktiskt utför din omsorg ingår bland annat jag. Men jag är bara en liten del av den, det finns många människor som du är beroende av. Vi är nästan lika trötta allihopa. Vi var inte det när vi började - då var det ett värdigt jobb. Nästan ett privilegium att få kliva upp på morgonen och gå till ett jobb där man fick betalt för att bry sig om andra. Att lönen inte är någonting att skryta med, det gjorde ingenting då. Det var fortfarande värt det. Det var underbart att se vad små, små saker kunde göra så stor skillnad för dig - det var ett glädjerus som fyllde en med mening och ett syfte att kliva upp på morgonen. De första två åren älskade jag mitt jobb, jag gick dit vardag som helg, morgon som kväll utan problem. Men efter de åren så kom tröttheten smygande. Jag tyckte väldigt mycket om alla mina gamla - nyckelordet är just det - gamla. Ni blev sjukare och sjukare, hamnade på sjukhus och gick bort. Varje gång försvann en del av mitt glädjerus. På en del av er blev hjärnan tröttare och tröttare tills den till slut inte orkade alls och ni försvann in i er själva. Missförstå mig inte, det är såhär det är, jag vet det. Men jag kan inte förmå mitt hjärta till att förstå det. Till slut så började jag ta med er hem efter jobbet - hjärnan arbetade konstant med hur jag skulle kunna hjälpa er med de problem ni hade, eller varför jag inte tog mig de där extra tre minutrarna att krama dig lite extra innan jag gick hem då du var lite ledsen idag. Till att börja med så var det kanske bara några timmar som jag tänkte på det, men nu för tiden är det nästan hela tiden. Det finns alltid någonting jag inte har hunnit göra, samtal jag har glömt att ringa, kramar jag har missat, kollegor som jag inte har hunnit hjälpa, rapporter jag har glömt att skriva och listan tar aldrig slut.
Om jag försöker förklara det här för någon så säger de bara att jag inte ska tänka på det. Det finns ingen som kommer att tacka mig för att jag gör det - jag vet det. Men jag har inte lärt mig hur man stänger av, det är den största anledningen till att jag är så dålig på mitt jobb. Jag bryr mig om er väldigt mycket även om klockan är nio på en fredagskväll - och jag gör det ju inte för att ni ska tacka mig, jag gör det för att jag tycker att det ska vara så. Ni ska vara tänkta på, och ni ska få smaka på det där himmelriket av omsorg som ni har blivit lovade. Men jag orkar inte. Det gör inte de flesta av mina kollegor heller. De har jobbat mycket längre än jag, och även om de är mycket bättre på att stänga av än vad jag är så tror jag det är omöjligt att finna orken att fylla alla luckor som faktiskt finns. Vi har chefer att svara till, chefer som är pressade att få budgeten att gå ihop och hur gärna de än vill inte kan ge er allt som ni behöver. Sedan tänker jag inte låtsas att alla vill det, för den sorgliga sanningen är att ju högre upp i näringskedjan de är, desto högre är risken att ni bara är ett pengakuvert i deras ögon. Jag kan inte ens hitta ord som förklarar hur ledsen jag är när jag behöver stå och förklara för er att återigen så får ni vara glada och tacksamma för det ni får och snällt sluta förvänta er underverk.
Den här texten är både en ursäkt och en bekännelse. En ursäkt för att jag inte räcker till. Jag önskar att jag hade mer extra tid att lägga så att ni skulle få den hjälp ni önskar. Jag önskar att alla vi som jobbar med att ta hand om er skulle ta sig tiden och se er den lilla stund vi är hos er. Jag önskar att ni aldrig mer skulle få behöva känna er försvarslösa och sårbara inför människor som för länge sedan har glömt bort ert människovärde. Jag önskar att ni aldrig skulle behöva känna att ni måste be om ursäkt för era behov, eller uppleva att vi tycker att ni är till besvär. Om jag hade varit bättre på mitt jobb så kanske jag hade haft mer ork, men nu för tiden är det tungt att kliva upp på morgonen. Jag vadar de flesta dagarna omkring i bly och undrar hur jag ens ska börja försöka hinna med allting som behövs göras. Ibland har jag så mycket i huvudet och glömmer bort viktiga saker som påverkar er. Så ska det inte få vara. Att bli gammal är ingen dans på rosor, och jag är lika ledsen som ni är att det är så. Det finns alldeles för många som inte har någon som helst livskvalitet för att det ska finnas någon glädje i det längre. Jag hoppas att det inte alltid kommer att vara så. Inget av det här är ert fel, ändå är det ni som betalar det högsta priset.
Jag jobbar på hemtjänsten och är sämst i hela världen på mitt jobb. Men imorgon när jag kommer till dig så kommer vi att börja dagen med vår vanliga sång och då hoppas jag att både du och jag känner av skillnaden det gör, för just nu är det enda anledningen till att jag orkar.